Tillbaka hem?
Jag rymde hemifrån när jag var femton år. Var borta i en vecka. Irrade runt i Göteborg och hamnade så småningom i Trollhättan där jag kontaktade polisen. Dom sade till mig att det fanns en efterlysning, och tyckte jag skulle åka hem igen. "Dina föräldrar är så oroliga". Ja, tänkte jag, det var dom säkert, eller hur? Polisen ringde hem och jag själv satte mig i en taxi och så börjar hemresan. Vilken resa! Ångesten stegrades allt mer ju närmare hemmet vi kom. Ett tag ville jag bara slänga mig ur bilen, ut i natten och dö! Jag var livrädd! Vad skulle hända när jag kom hem??
Skulle dom slå ihjäl mig? Jag kunde ju inte tänka mig att dom kanske skulle bli glada. Det fanns inte i min värld.
Klockan är nästan tre på natten när taxin stannar utanför hemmet. Det lyser endast i hallen. Med en stor knut av skräck närmar jag mig ytterdörren och tvekar innan jag öppnar den. Det är alldeles tyst, alla sover, utom hon. Hon står där i hallen och tittar på mig när jag kommer in. Jag vågar knappt andas. Jag möter hennes blick. Dom är kalla, fulla av hat och förakt. Ingen glädje över att jag är hemma och lever. Ingenting. Blev hon besviken? Det kanske var en önskan hon hade, att jag skulle vara död? "Imorgon är det jag som vill att du söker jobb så långt bort härifrån som möjligt", säger hon. Sedan går hon upp och lägger sig. Inget mer. Ingen lättnad. Inga tecken på saknad. Ingenting. Ja, vad hade jag väntat mig. En kram?!.....Jag kände mig så ensam och utanför.
Inget varar för evigt.....
Jag blev så glad, den dagen när betyget delades ut, höstterminen i nian. Jag hade fått min första femma!!!! I teckning!!! Så lycklig jag var. Jag kände sån glädje när jag satt på bussen, på väg hem från skolan. Jag skulle visa min mamma, och hade väl en liten förhoppning om att hon kanske.....äntligen skulle tycka att jag kunde någonting i alla fall. Jag hoppar av bussen och nästan springer hem, ivrig att nu.....kanske...... Jag går ut i köket där hon är och sträcker stolt fram mitt betyg och säger:"Titta mamma". Hon tar betyget, stirrar på det en stund, vänder blicken mot mig och jag ser direkt......."Jaha, det är väl det enda du duger till", säger hon med kall röst. Inget mer. Den där femman spelade ingen roll för mig längre. Blev inte värd någonting. Slutbetyget sedan på våren hade den sjunkit ner till en fyra! Tack.
Ikaros.
Skolan.
Jag började i lekskolan när jag var 6 år. Från första dagen till sista dagen i 9:an var jag mobbad. Det kunde ge uttryck i fysiska slag men mest var det psykiskt. Jag vet inte vad det berodde på, men på något sätt var jag en hackkyckling redan från början. Jag vet att jag ofta blev retad för mina kläder. Men sanningen var väl den att jag "luktade" illa. Jag blev ju tvungen att tvätta mina kläder för hand ganska tidigt och dom blev väl inte riktigt rena. Och jag kissade faktiskt på mig rätt ofta, kanske för att jag hela tiden var nervös. Vissa dagar var värre än andra. Då kunde stora gäng förfölja mig hela dagar och kasta glåpord efter mig. Jag kommer ihåg orden men tycker inte att jag behöver skriva dom här.....Jag föredrog att ändå gå till skolan än att vara hemma. det var att välja mellan pest eller kolera. I skolan kunde jag smita undan. Antingen in på lektionen eller också skolkade jag. Det gjorde jag mycket i högstadiet, endast för att få vara ifred.....en stund. Det fanns stunder jag hade "kompisar" runt mig. Dom gångerna jag hade cigaretter....och pengar.
Varför hellre gå till skolan och utsätta sig för så många fler? Jag tror att jag vågade ge tillbaka, och det gjorde inte lika ont som det gjorde hemma. Där var det ju bara några stycken men det var ändå min "familj". Det gjorde mer ont, att inte vara välkommen och älskad hemma....
Back to hell!
Jag föredrog skolan framför hemmet. Jag blev mobbad hela skoltiden men här hade jag större chans att "gömma" mig än hemma. Kände jag mig sjuk så sa jag aldrig det. Jag ville inte vara själv med henne. Men, det fanns ju de gånger jag inte klarade av eller fick gå till skolan. Jag var för sjuk. En gång, jag kommer så väl ihåg det, ´hade jag åkt på en mycket kraftig influensa med hosta och hög feber. Hon tvingade mig att stanna hemma. Jag mådde inte alls bra. Dels av febern, dels av ångesten över att vara själv hemma med henne.
Jag lyssnar efter henne hela tiden där jag ligger i min säng. Känner mig rädd samtidigt som febern rasar i kroppen. Jag känner lukten av kaffe ifrån köket och hon ropar på mig. Undrar om jag vill ha lite kaffe och smörgås. Jo, jag började dricka kaffe tidigt och jag är nog 12-13 år vid den här tiden.
Jag går ner och hon har dukat så fint. Jag sätter mig mitt emot henne vid köksbordet. Hon har hällt upp kaffe och gjort en smörgås till mig. Vi sitter där precis som jag alltid önskat. Som en mor och dotter. Jag är så spänd och nervös över att jag ska säga eller göra något som blir "fel". Allt kanske ska bli bra nu. Så jag vågar knappt andas. Stelt för jag smörgåsen till munnen samtidigt som jag hastigt möter hennes blick. Jag vänder snabbt ögonen ner mot kaffet. Det luktar gott. Sockret står en bit bort men jag vågar inte be henne räcke mig det. jag funderar ett tag på att hoppa över sockret, vill inte förstöra den här stunden. Men efter en stund reser jag mig upp för att ta skålen. Jag har sån kramp i magen och känner mig så stel av spänning så naturligtvis spiller jag ut kaffet. Hela duken blir förstörd och det rinner ner på golvet......så, klumpiga jag förstörde ändå den där dagen. Back to hell.
Ett barn....
Ett barn
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen
Ett barn av Dorothy Law Holte
En av de vackraste texter jag läst. Den säger så mycket. Borde ingå i lagen.
I have a dream.
Björkskogen blev mina drömmars plats. Här var jag en prinsessa som blev räddad av prinsen. Från den onda hemska draken. Här var jag en sjuksköterska som hittade "skadade" som jag "pysslade om. Jag var "betydelse-full. Här var jag en privatdetektiv som "hittade" spår efter "tjuvar" Här fick jag utlopp för mina drömmar. Jag var någon, jag var älskad, jag var betydelsefull!
http://youtu.be/HSWR4os7I7E
Drömmarnas plats
Nedanför vårat hus där jag växte upp fanns en ung björkskog. Den blev min tillflyktsort hemma när jag var liten. Dit gick jag ofta så fort jag fick tillfälle. Det blev min plats. Drömmarnas plats. Där kunde jag vara för mig själv och jag kände att jag var långt borta ifrån henne. Jag lekte för det mesta själv. Hade ingen hemma att vara med. Här var jag fri, jag hade många "låtsasvänner, jag var en prinsessa. Jag fick luft här och kunde andas. Björkarna gav mig skydd och trygghet. Här kunde jag gömma mig. Jag tänker ibland att visst var det tragiskt, att inte kunna vara trygg i hemmet. Att ständigt vara på helspänn, för jag visste aldrig när nästa smäll kom. Björkar är dom vackraste träd jag vet.
Mental Istid
Återträffen...
Till mina systrar
En syster
Av: Siv Andersson
En syster är ett stöd
och en hjälpande hand.
Hon är bunden till dig
med ett kärleksfullt band.
Som lilla… eller stora…
är hon dig ganska lik.
Hon finns i många minnen
och hon gör din levnad rik.
Det känns tryggt att hon vet
varifrån du kom,
att hon ser vad du gör
och att hon bryr sig om.
Med henne kan du dela
både sorger och skratt…
En syster är en gåva
– en ovärderlig skatt.
En syster är en liten bit
av barndomen som
aldrig kan gå förlorad
/Marion C Garretty
Mörkrädd.
I mörkret under täcket, jag aldrig kände mig trygg.
"Djävlarna kommer och tar dig, du är så stygg".
Inte en lampa, inte ett enda ljus.
Endast det svarta mörkret, i detta ondskans hus.
Jag kände mig alltid så ensam, liten och rädd.
Där jag låg alldeles stel, i min kalla bädd.
Vad hade jag gjort som fått henne att hata mig så?
Jag var ju bara ett barn, kunde ej detta förstå.
Jag fick aldrig lära mig vad kärlek var.
Hon hade ju aldrig till mig någon kvar.
Min högsta önskan var att få vara i hennes famn.
Men hela tiden hon stötte mig bort, långt ifrån hamn.
Diagnos: Narcissism
En narcissistisk person har ett osunt mönster där följande ingår:
- Stort behov av uppmärksamhet
- Stort behov av andras beundran (eller aktning, fruktan och i extremfall avsky och hat)
- Stort behov av att få känna sig speciell och unik
- Brist på empati
- Gränslöshet: Använder andra människor som en förlängning av sig själv. Tar sig friheter.
- Grandiositet, högfärd
- Ytlighet, ett ytligt känsloliv
- Använder andra människor som objekt eller redskap. Utnyttjar andra.
- Emotionell misshandel av andra
- Skyller på andra i situationer där de borde ta ansvar själva
Ett inbrott.
"Ett inbrott har förövats i en människa. Förövaren, som är en mor, har tagit sig igenom hjärtat som barnet inte lärt sig att låsa.
När förövaren i sitt själviska sökande efter att förstöra, gick hon lös på inredningen.
Diverse oersättliga föremål solkades ner och slogs sönder.
Hjärtat lämnades i ett bedrövligt skick.
Reparationerna kom inte igång förrän först efter många år och har kostat en barndom"
Ondskan kan aldrig skapa nytt eller bygga upp.
Den kan bara bryta ner det som redan finns,
av förtroende, kärlek, tro och tillit.
Ondska.
Jag har sett och mött ondska på nära håll. Varje dag under min barndom fick jag uppleva hur ondskan kunde ge uttryck. Varje natt bad jag om att nästa dag få slippa helvetet. men varje ny dag möttes jag åter av ondskans ögon. Bland alla skräckfyllda dagar var dom dagarna värst då ondskan inte talade, utan bara tittade på mig med sina kalla ögon. Det isade en kall skräck av fasa i min kropp. Varje dag kom ondskans fysiska vapen till användning. Ondskan själv gav inga fysiska slag utan amvände sig av en "underhuggare". Ondskan själv tog hand om den psykiska misshandeln. Med kalla, hatiska, hånfulla och nervärderande ögon slog ondskan till. Hon använde sig av hårda ord som träffade varje cell i min kropp som glödande spjut och som sjönk allt längre in så att dom till slut blev ett med cellen. Jag trodde på ondskan. Jag trodde på henne när hon sa hur värdelös jag var.
Skoltiden blev på något sätt en befrielse, fast där fanns också en slags ondska men inte lika stark. Den gav även här uttryck både fysiskt och psykiskt. Men här kunde jag gömma mig.
Men varje dag var jag tvungen att återvända hem, till ondskan hus där den onde själv väntade. Väntade på att få börja sin psykiska misshandel.
