Back to hell!
Jag föredrog skolan framför hemmet. Jag blev mobbad hela skoltiden men här hade jag större chans att "gömma" mig än hemma. Kände jag mig sjuk så sa jag aldrig det. Jag ville inte vara själv med henne. Men, det fanns ju de gånger jag inte klarade av eller fick gå till skolan. Jag var för sjuk. En gång, jag kommer så väl ihåg det, ´hade jag åkt på en mycket kraftig influensa med hosta och hög feber. Hon tvingade mig att stanna hemma. Jag mådde inte alls bra. Dels av febern, dels av ångesten över att vara själv hemma med henne.
Jag lyssnar efter henne hela tiden där jag ligger i min säng. Känner mig rädd samtidigt som febern rasar i kroppen. Jag känner lukten av kaffe ifrån köket och hon ropar på mig. Undrar om jag vill ha lite kaffe och smörgås. Jo, jag började dricka kaffe tidigt och jag är nog 12-13 år vid den här tiden.
Jag går ner och hon har dukat så fint. Jag sätter mig mitt emot henne vid köksbordet. Hon har hällt upp kaffe och gjort en smörgås till mig. Vi sitter där precis som jag alltid önskat. Som en mor och dotter. Jag är så spänd och nervös över att jag ska säga eller göra något som blir "fel". Allt kanske ska bli bra nu. Så jag vågar knappt andas. Stelt för jag smörgåsen till munnen samtidigt som jag hastigt möter hennes blick. Jag vänder snabbt ögonen ner mot kaffet. Det luktar gott. Sockret står en bit bort men jag vågar inte be henne räcke mig det. jag funderar ett tag på att hoppa över sockret, vill inte förstöra den här stunden. Men efter en stund reser jag mig upp för att ta skålen. Jag har sån kramp i magen och känner mig så stel av spänning så naturligtvis spiller jag ut kaffet. Hela duken blir förstörd och det rinner ner på golvet......så, klumpiga jag förstörde ändå den där dagen. Back to hell.
