Återträffen...
Jag tror att jag är runt 7-8 år gammal när jag igen får kontakt med mamma. Pappa hade haft kontakt med nån på socialkontoret i Tranemo och på så sätt fått hjälp av henne att hitta mamma. Jag vet igentligen inte riktigt varför pappa ville att jag skulle kontakt med henne igen och jag har aldrig riktigt tänkt på att fråga heller. I alla fall, första träffen med mamma skedde tillsammans med socialkvinnan, vars namn jag inte minns, hemma hos mamma i Kosta (ligger i Småland). Hon är då gift med sin man N-E. Jag minns inte heller så jättemycket av den här första återträffen i sig, det jag minns är mest det dockhus som hon hade gjort till mig med de mest fantastiska detaljerna på huset. Allt ifrån knopparna på köksskåpen, som var gjorda av knappnålshuvuden, till sängarna med små täcken och kuddar. Balkonger och pool på utsidan. Sen har jag minnet av hur det såg ut i huset när vi kom dit. Hon hade t.ex målat en hel by på en vägg i TV rummet och blomgirlanger på köksskåpen. Hon var ju duktig på att måla, inget snack om saken. Men det såg gräsligt ut!
Själva känslan då, va ju att visst va det väl kul att se mamma igen men idag är det mer "-Varför?". Jo, att få nästla sig in igen och kanske få en chans att vinna över pappa! Efter detta möte väntades det en massa träffar på sommarlov och andra lov. En del bra och en del mindre bra.
Huset i Kosta. Grått, trist, livlöst och själlöst.
Lite om mig
Jag tänkta att jag skulle berätta lite om mig själv, om hur situationen och mitt liv ser ut idag. Mitt riktiga namn är ju igentligen inte Rosita, men vi vill inte riktigt lägga ut namn, med en tanke för nära och kära och även om man kanske skriver om andra situtationer i sitt liv. Själv är jag idag 31 år, lever med min sambo, som jag har vart tillsammans med i snart 12 år. Vi har två underbara barn på 5 och 2 och precis köpt ett hus. Barnen är det stösrta som hänt mig här i livet och att få dela den med bästa mannen är fantastiskt. Idag har jag ingen förståelse alls för hur en mor kan ignorera och samtidigt förvandlas till djävulen själv! Jag älskar mina systrar så otroligt mycket och är så glad att de finns i mitt liv idag!
Puss på er alla!!
Hemlängtan och totalt kaos!
Jag har ett ganska så stark minne i från Bergsjön där min mor bodde med sin man. Jag va runt 3 års åldern och jag kommer ihåg att jag hade en väldig stark hemlängtan. Saknade min pappa jätte mycket. Jag kommer ihåg att vi ringde hem till pappa och jag vill komma hem igen. Minns inte hela samtalet, va ju ganska så liten.
När de då skulle hämta mig så fick jag inte följa med hem. Hon stängde in mig i nått rum i lägenheten. Minns att det blev ett jäkla liv utanför och minns mig själv stå och rycka i dörren. Sen har mina syskon berättat för mig att de va där och polisen var där. Får ont i magen bara att berätta
det här. Idag har jag ju själv två barn och jag skulle aldrig kunna behandla mina barn på det sättet. Förstår inte att man vill göra så över huvudet taget mot sina egna barn!! Det gör ont i en och man blir såå ledsen.
