Tillbaka hem?
Jag rymde hemifrån när jag var femton år. Var borta i en vecka. Irrade runt i Göteborg och hamnade så småningom i Trollhättan där jag kontaktade polisen. Dom sade till mig att det fanns en efterlysning, och tyckte jag skulle åka hem igen. "Dina föräldrar är så oroliga". Ja, tänkte jag, det var dom säkert, eller hur? Polisen ringde hem och jag själv satte mig i en taxi och så börjar hemresan. Vilken resa! Ångesten stegrades allt mer ju närmare hemmet vi kom. Ett tag ville jag bara slänga mig ur bilen, ut i natten och dö! Jag var livrädd! Vad skulle hända när jag kom hem??
Skulle dom slå ihjäl mig? Jag kunde ju inte tänka mig att dom kanske skulle bli glada. Det fanns inte i min värld.
Klockan är nästan tre på natten när taxin stannar utanför hemmet. Det lyser endast i hallen. Med en stor knut av skräck närmar jag mig ytterdörren och tvekar innan jag öppnar den. Det är alldeles tyst, alla sover, utom hon. Hon står där i hallen och tittar på mig när jag kommer in. Jag vågar knappt andas. Jag möter hennes blick. Dom är kalla, fulla av hat och förakt. Ingen glädje över att jag är hemma och lever. Ingenting. Blev hon besviken? Det kanske var en önskan hon hade, att jag skulle vara död? "Imorgon är det jag som vill att du söker jobb så långt bort härifrån som möjligt", säger hon. Sedan går hon upp och lägger sig. Inget mer. Ingen lättnad. Inga tecken på saknad. Ingenting. Ja, vad hade jag väntat mig. En kram?!.....Jag kände mig så ensam och utanför.
Inget varar för evigt.....
Jag blev så glad, den dagen när betyget delades ut, höstterminen i nian. Jag hade fått min första femma!!!! I teckning!!! Så lycklig jag var. Jag kände sån glädje när jag satt på bussen, på väg hem från skolan. Jag skulle visa min mamma, och hade väl en liten förhoppning om att hon kanske.....äntligen skulle tycka att jag kunde någonting i alla fall. Jag hoppar av bussen och nästan springer hem, ivrig att nu.....kanske...... Jag går ut i köket där hon är och sträcker stolt fram mitt betyg och säger:"Titta mamma". Hon tar betyget, stirrar på det en stund, vänder blicken mot mig och jag ser direkt......."Jaha, det är väl det enda du duger till", säger hon med kall röst. Inget mer. Den där femman spelade ingen roll för mig längre. Blev inte värd någonting. Slutbetyget sedan på våren hade den sjunkit ner till en fyra! Tack.
Ikaros.
Skolan.
Jag började i lekskolan när jag var 6 år. Från första dagen till sista dagen i 9:an var jag mobbad. Det kunde ge uttryck i fysiska slag men mest var det psykiskt. Jag vet inte vad det berodde på, men på något sätt var jag en hackkyckling redan från början. Jag vet att jag ofta blev retad för mina kläder. Men sanningen var väl den att jag "luktade" illa. Jag blev ju tvungen att tvätta mina kläder för hand ganska tidigt och dom blev väl inte riktigt rena. Och jag kissade faktiskt på mig rätt ofta, kanske för att jag hela tiden var nervös. Vissa dagar var värre än andra. Då kunde stora gäng förfölja mig hela dagar och kasta glåpord efter mig. Jag kommer ihåg orden men tycker inte att jag behöver skriva dom här.....Jag föredrog att ändå gå till skolan än att vara hemma. det var att välja mellan pest eller kolera. I skolan kunde jag smita undan. Antingen in på lektionen eller också skolkade jag. Det gjorde jag mycket i högstadiet, endast för att få vara ifred.....en stund. Det fanns stunder jag hade "kompisar" runt mig. Dom gångerna jag hade cigaretter....och pengar.
Varför hellre gå till skolan och utsätta sig för så många fler? Jag tror att jag vågade ge tillbaka, och det gjorde inte lika ont som det gjorde hemma. Där var det ju bara några stycken men det var ändå min "familj". Det gjorde mer ont, att inte vara välkommen och älskad hemma....
Back to hell!
Jag föredrog skolan framför hemmet. Jag blev mobbad hela skoltiden men här hade jag större chans att "gömma" mig än hemma. Kände jag mig sjuk så sa jag aldrig det. Jag ville inte vara själv med henne. Men, det fanns ju de gånger jag inte klarade av eller fick gå till skolan. Jag var för sjuk. En gång, jag kommer så väl ihåg det, ´hade jag åkt på en mycket kraftig influensa med hosta och hög feber. Hon tvingade mig att stanna hemma. Jag mådde inte alls bra. Dels av febern, dels av ångesten över att vara själv hemma med henne.
Jag lyssnar efter henne hela tiden där jag ligger i min säng. Känner mig rädd samtidigt som febern rasar i kroppen. Jag känner lukten av kaffe ifrån köket och hon ropar på mig. Undrar om jag vill ha lite kaffe och smörgås. Jo, jag började dricka kaffe tidigt och jag är nog 12-13 år vid den här tiden.
Jag går ner och hon har dukat så fint. Jag sätter mig mitt emot henne vid köksbordet. Hon har hällt upp kaffe och gjort en smörgås till mig. Vi sitter där precis som jag alltid önskat. Som en mor och dotter. Jag är så spänd och nervös över att jag ska säga eller göra något som blir "fel". Allt kanske ska bli bra nu. Så jag vågar knappt andas. Stelt för jag smörgåsen till munnen samtidigt som jag hastigt möter hennes blick. Jag vänder snabbt ögonen ner mot kaffet. Det luktar gott. Sockret står en bit bort men jag vågar inte be henne räcke mig det. jag funderar ett tag på att hoppa över sockret, vill inte förstöra den här stunden. Men efter en stund reser jag mig upp för att ta skålen. Jag har sån kramp i magen och känner mig så stel av spänning så naturligtvis spiller jag ut kaffet. Hela duken blir förstörd och det rinner ner på golvet......så, klumpiga jag förstörde ändå den där dagen. Back to hell.
