Ett barn....
Ett barn
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen
Ett barn av Dorothy Law Holte
En av de vackraste texter jag läst. Den säger så mycket. Borde ingå i lagen.
I have a dream.
Björkskogen blev mina drömmars plats. Här var jag en prinsessa som blev räddad av prinsen. Från den onda hemska draken. Här var jag en sjuksköterska som hittade "skadade" som jag "pysslade om. Jag var "betydelse-full. Här var jag en privatdetektiv som "hittade" spår efter "tjuvar" Här fick jag utlopp för mina drömmar. Jag var någon, jag var älskad, jag var betydelsefull!
http://youtu.be/HSWR4os7I7E
Drömmarnas plats
Nedanför vårat hus där jag växte upp fanns en ung björkskog. Den blev min tillflyktsort hemma när jag var liten. Dit gick jag ofta så fort jag fick tillfälle. Det blev min plats. Drömmarnas plats. Där kunde jag vara för mig själv och jag kände att jag var långt borta ifrån henne. Jag lekte för det mesta själv. Hade ingen hemma att vara med. Här var jag fri, jag hade många "låtsasvänner, jag var en prinsessa. Jag fick luft här och kunde andas. Björkarna gav mig skydd och trygghet. Här kunde jag gömma mig. Jag tänker ibland att visst var det tragiskt, att inte kunna vara trygg i hemmet. Att ständigt vara på helspänn, för jag visste aldrig när nästa smäll kom. Björkar är dom vackraste träd jag vet.
Mental Istid
Återträffen...
Till mina systrar
En syster
Av: Siv Andersson
En syster är ett stöd
och en hjälpande hand.
Hon är bunden till dig
med ett kärleksfullt band.
Som lilla… eller stora…
är hon dig ganska lik.
Hon finns i många minnen
och hon gör din levnad rik.
Det känns tryggt att hon vet
varifrån du kom,
att hon ser vad du gör
och att hon bryr sig om.
Med henne kan du dela
både sorger och skratt…
En syster är en gåva
– en ovärderlig skatt.
En syster är en liten bit
av barndomen som
aldrig kan gå förlorad
/Marion C Garretty
Mörkrädd.
I mörkret under täcket, jag aldrig kände mig trygg.
"Djävlarna kommer och tar dig, du är så stygg".
Inte en lampa, inte ett enda ljus.
Endast det svarta mörkret, i detta ondskans hus.
Jag kände mig alltid så ensam, liten och rädd.
Där jag låg alldeles stel, i min kalla bädd.
Vad hade jag gjort som fått henne att hata mig så?
Jag var ju bara ett barn, kunde ej detta förstå.
Jag fick aldrig lära mig vad kärlek var.
Hon hade ju aldrig till mig någon kvar.
Min högsta önskan var att få vara i hennes famn.
Men hela tiden hon stötte mig bort, långt ifrån hamn.
Diagnos: Narcissism
En narcissistisk person har ett osunt mönster där följande ingår:
- Stort behov av uppmärksamhet
- Stort behov av andras beundran (eller aktning, fruktan och i extremfall avsky och hat)
- Stort behov av att få känna sig speciell och unik
- Brist på empati
- Gränslöshet: Använder andra människor som en förlängning av sig själv. Tar sig friheter.
- Grandiositet, högfärd
- Ytlighet, ett ytligt känsloliv
- Använder andra människor som objekt eller redskap. Utnyttjar andra.
- Emotionell misshandel av andra
- Skyller på andra i situationer där de borde ta ansvar själva
Ett inbrott.
"Ett inbrott har förövats i en människa. Förövaren, som är en mor, har tagit sig igenom hjärtat som barnet inte lärt sig att låsa.
När förövaren i sitt själviska sökande efter att förstöra, gick hon lös på inredningen.
Diverse oersättliga föremål solkades ner och slogs sönder.
Hjärtat lämnades i ett bedrövligt skick.
Reparationerna kom inte igång förrän först efter många år och har kostat en barndom"
Ondskan kan aldrig skapa nytt eller bygga upp.
Den kan bara bryta ner det som redan finns,
av förtroende, kärlek, tro och tillit.
Ondska.
Jag har sett och mött ondska på nära håll. Varje dag under min barndom fick jag uppleva hur ondskan kunde ge uttryck. Varje natt bad jag om att nästa dag få slippa helvetet. men varje ny dag möttes jag åter av ondskans ögon. Bland alla skräckfyllda dagar var dom dagarna värst då ondskan inte talade, utan bara tittade på mig med sina kalla ögon. Det isade en kall skräck av fasa i min kropp. Varje dag kom ondskans fysiska vapen till användning. Ondskan själv gav inga fysiska slag utan amvände sig av en "underhuggare". Ondskan själv tog hand om den psykiska misshandeln. Med kalla, hatiska, hånfulla och nervärderande ögon slog ondskan till. Hon använde sig av hårda ord som träffade varje cell i min kropp som glödande spjut och som sjönk allt längre in så att dom till slut blev ett med cellen. Jag trodde på ondskan. Jag trodde på henne när hon sa hur värdelös jag var.
Skoltiden blev på något sätt en befrielse, fast där fanns också en slags ondska men inte lika stark. Den gav även här uttryck både fysiskt och psykiskt. Men här kunde jag gömma mig.
Men varje dag var jag tvungen att återvända hem, till ondskan hus där den onde själv väntade. Väntade på att få börja sin psykiska misshandel.
Gemenskap???
All den förakt, allt hat hon visade mig förde hon över till mina syskon. Dom behandlade mig på samma sätt. Men det var nåt dom fick lära sig. Jag lärde mig allt det där andra, värdelös, ful, oälskad osv. Det kändes som om jag inte var välkommen. Gemenskap i familjen? Jo, den fanns där men inte för mig. Det fanns ingen plats. Speciellt på helgerna när det var nåt på TV:n för hela familjen. Då blev jag förpassad ner till källaren. Intill garaget där tvättmaskinen stod. Då var jag tvungen att för hand tvätta mina kläder. Tvättmaskinen då? Nej, den fick jag inte använda för då skulle ju jag kunna "smutsa" ner den. "Dina kläder är så äckliga att jag vill i ta i dom med en tång en gång", sa hon alltid. Och där stod jag ensam i källaren, många gånger, kallt och med endast en naken glödlampa i taket. Despserat försökte jag få mina kläder rena. Det svåraste var att vrida ur vattnet, speciellt jeansen men jag var ju bara ett barn! Klart att mina kläder inte blev rena, klart att dom luktade illa! Jag luktade illa och var en ful, äcklig unge som ingen ville ha!
Inlåst och blottad.
Svek
Har blivit sviken hela livet
Man kan ju tycka att man ska bli van
Men det gör lika ont varje gång
Att våga tro igen
När ska man våga
Kanske aldrig
Bergsjön
Jag går i tvåan och får nu byta skola igen, ont i magen tänk om man inte passar in, inte får några kompisar. Det här e min tredje skola nu.
Jag fick en kompis, hon blev min bästa kompis, vi kan kalla henne för Anna. Men hon hade det inte bra hemma heller, hennes syvpappa va på henne varje kväll, vi visste ju inte vad vi skulle göra, hon skämdes så och mådde jättedåligt. Vi försökte va hemma hos mig eller bara ute, ibland så satt vi i våran bil o tjuvrökte, tog gamla fimpar ur askoppen. En gång kom mamma när vi satt i bilen o rökte, vi blev så rädda så vi tappade askoppen, det låg fimpar o aska överallt, efter det så var jag inte i skolan på flera dagar, mamma ville inte att jag skulle träffa anna. Oh jag saknade Anna, mamma var ju bara med sin pojkvän hon brydde sig inte om mig, såg mig inte. Hon lagade ingen mat fick äta mackor och så kunde jag koka ägg. Det värsta va att jag sov i samma sovrum som dom, fruktansvärt, jag brukade smyga ut och sätta mig i våran garderob som vi hade i hallen.
En dag knackade det på dörren, det var mammas pojkväns föräldrar, dom var där för att hämta honom, han skötte inte sitt jobb och han var ju inte myndig, han fick åka hem med sina föräldrar.
Vad hände sen, mamma låg bara i sängen i flera dagar, jag klarade mig inte själv hon svarade inte ens när jag försökte prata med henne. Jag ringde Pappa snälla pappa hämta mig, men han kunde inte. Dar stod jag i en telefonkiosk ensam o övergiven, vad gör jag nu då?
Sjuk fantasi.
Jag satt en dag på min säng, under trappan. Jag hör henne när hon är på övervåningen att hon håller på med någonting. Jag är rädd. känner i luften att nåt håller på att hända. Jag känner i varje cell att snart bryter helvetet löst.....igen. Jo då, rätt som det är smäller det till i någon låda däruppe och hon kommer nerrusande för trappan. Hon stannar framför min säng och stirrar, med hat i ögonen. Hela jag är på helspänn och jag undrar för mig själv vad jag gjort nu. Hennes ögon är som knivar och det gör ont i hela kroppen av fasa. Hon frågar mig med äckel i sin röst. Äckel mot mig:"Var är kondomerna som låg i pappas nattduksbord?": Kondomerna! Jag tänkte för mig själv att hur skulle jag veta det! Jag hade aldrig varit i deras sovrum. Vad pratade hon om. Jag svarar med kramp i magen:"Jag vet inte". Jag vet att den här dagen kommer att fortsätta med den psykiska misshandeln. Jag mår illa. "Jag vet nog", säger hon. hennes röst är så full av förakt och hat att jag nästan kräks. Jag är livrädd. Vart vill hon komma? Vad är det fråga om? "Jag vet nog varför pappa åkte hem" Fortfarande ovetande vad hon egentligen menade börjar hon berätta. Mina systrar och hon själv hade åkt ut till stugan i Bohuslän. Min far åker dit senare, på sin semester. Men det blir bråk mellan dom båda så han åker hem igen. "Jag vet nog varför han åkte hem. Ni har väl använt alla kondomer när ni legat med varandra". Jag förstår henne inte. Hur skulle jag veta att han hade åkt hem? Jag bodde ju inte hemma då. Men det spelade ingen roll vad jag sa, hon trodde mig inte.
Hon höll på med detta hela dagen. Talade om för mig hur äcklig jag var som "låg" med honom! Hon gav mig aldrig stryk fysiskt, det behövde hon inte. Jag grät hela dagen och försökte övertyga henne om att det inte var sant, men till vilken nytta då? Sen talade hon om för min far hur dum jag hade varit, det var han som delade ut dom fysiska slagen.
Lurad igen!?
Det är lördag kväll. Jag är runt 10-11 år. Vi barn har lagt oss och spriten har kommit fram. Det kanske redan är flaska nummer 2. Jag vågade aldrig sova på helgerna, måste vara i ständig beredskap för jag visste aldrig vad som kunde hända. Jag hör hennes steg i trappan när hon är på väg upp. Hon kommer i på mitt rum och jag blir alldeles stel av rädsla. Vad ska hända nu? Hon har slut på cigaretter och frågar med snäll röst om jag har några. Jo, ibland hade hon en snäll röst. Jag känner knuten i magen men tar slutligen fram mitt lilla paket jag har under kudden. Fortfarande med snäll röst ber hon mig följa med ner, och ta en cig. med henne. Oj då! Varför anar jag inte oråd? varför följer jag med henne ner? Hoppets ljus inuti mig har tänts.......igen. Jag tänker att helvetet är över och att hon nu ska älska mig också.
Min far sitter i soffan i TV-rummet med ögonen dimmiga av sprit och hon sätter sig jämte honom. Jag sätter mig på en stol mittemot. Jag har ett långt blått nattlinne på mig och......jag känner mig så ful....på något sätt. Osäker.
Krampen i magen vill inte släppa, men samtidigt lyser det där lilla ljuset av hopp.
Men...samtidigt som jag tänder cigaretten slocknar hoppets ljus. Det är som om dom tar ut varandra på något sätt. Då kommer orden. Hårda, iskalla och hatiska: "Titta på henne! Hon kan inte ens hålla i en cigarett! Hon är ju för fan helt värdelös!! Jag känner mig så utsatt vågar knappt andas. Jag sitter ju där på en stol mitt i rummet. Som ett objekt man kan spotta på eller göra vad man vill med.
Barnatro?
Många sånger så motsägesfulla är.
Jag hade ingen mor som höll mig kär.
Barnatro i all ära och all sin prakt.
En mor som bara hånfulla och hårda ord har sagt.
En mor som aldrig smekte mig så ömt.
Så många gånger jag önskade, kanske nån gång drömt.
Så många gånger jag var ensam och alltid rädd.
Där jag låg helt stilla i min kalla bädd.
Rädd för mörkret, inte ett enda ljus.
För jag befann mig i ondskans hus.
För i mörkrets hus lyser ingenting.
Bara den onde som vandrar omkring.
Och när man minst anar det.
Smäller hon till, utan sans, balans och vett.
Sant eller falskt??
Ett hatat barn
Jag har själv barn, och jag älskar dom så mycket!!
Schampoflaskan!
Dagen jag fyller 15 år. Jag gick ändå och hoppades hela dagen att någon skulle komma ihåg mig. Ingenting händer. Timmarna går. Helt plötsligt säger hon till min far att hon måste åka till affären. Detta måste varit en lördag för han är hemma .
Det dröjer innan hon kommer tillbaka och jag bara går där och väntar.....och hoppas. Jag hör bilen på långt håll när hon återvänder och jag sitter i trappan och väntar.....kanske hon har köpt nåt. Jag hör hennes steg när hon närmar sig ytterdörren och jag känner nån slags konstig förväntan. Hon kommer in och tittar på mig med sina kalla hatiska ögon, och tar upp nåt ur påsen. Hon kastar det på mig med sån kraft att jag nästan får det huvudet. "Här har du", säger hon med hård röst. Precis som om kände sig tvungen att kasta ut pengar på nåt så värdelöst. En flaska schampo! Jag blir glad i alla fall. jag fick ju något.........
Mitt piano!
Jag fick ett piano av släktingar i Göteborg när jag fyllde 10 år. Jag hade börjat spela lite i skolan och min lärare sa att jag var duktig och hade ett mycket fint gehör. Jag blev glad, trodde på honom. Kände mig lycklig över att det fanns nån som tyckte jag klarade av någonting. Jag älskade mitt piano. Men med så mycket annat blev lyckan aldrig långvarig. Min mor sålde det! Hon att att jag skulle inte gå omkring och tro att jag kunde spela."Du har aldrig klarat något och kommer inte att göra det heller!". Då ljög han ju för, pianoläraren, för det var klart att hon hade rätt. Det hade jag ju vetat hela tiden. Jag skulle gå omkring hela livet som hon sa, oönskad, oälskad, utanför och jag skulle aldrig klara av någonting! Någonsin!!!
Lite om mig
Iskall tystnad
Jag minns den gången, jag tror jag är 11-12 år. Jag sitter på mitt rum och har kommit halvvägs med ett pussel på 1000 bitar. Jag hör på hennes steg när hon är på väg upp för trappan att nu är det nåt på gång. Redan innan hon kommer in på rummet har det bildats en stor hård knut i magen av skräck. Jag var hela tiden rädd för henne, min egen mor. Hon kommer in på rummet och bara står där. Hon säger ingenting, bara tittar på mig med sina kalla hatiska och föraktfulla ögon. Jag kan än idag känna "lukten" av skräck. Jga vågar inte röra mig, jag vågar inte säga någonting, eller rättare sagt jag kan inte. Hela jag är alldeles stel av skräck. Det går hur många evigheter som helst. Luften är så laddad och jag är alldeles stel av fasa samtidigt känns det som om jag ska bryta ihop fullständigt. Men, det går bara tio minuter. Rätt som det är far hennes hand ut och hon river ner alla bitarna på golvet. "Plocka upp det" säger hon med rösten full av hat, sen går hon. Och där sitter jag, alldeles matt i kroppen. det dröjer länge innan jag kan röra mig.
Hemlängtan och totalt kaos!
BARNET I MIG
BARNET I MIG
Varför fick jag som barn aldrig någon kärlek?
Varför fick jag som barn hela tiden uppleva svek?
Varför blev jag som barn hatat så?
Varför som barn hade jag ingenstans att gå?
Varför blev jag som barn hela tiden sviken?
Vad hade jag gjort, jag var ju så liten?
Många gånger jag sa: Det är mig det är fel på!
När hon bara hatade och han började slå.
Varje natt jag grät mig till sömns under täcket.
Hela tiden rädd för det svarta otäcka mörkret.
Varför fick jag aldrig höra ett ömt, kärleksfullt godnatt?
Inte ens när glödlampan hon tog, bara hennes iskalla skratt.
"Och tro inte att du under ditt täcke är trygg,
djävlarna då kommer och tar dig, du är så stygg".
Varje natt jag bad Dig att göra henne snäll.
Men Du hörde aldrig, nästa dag kom alltid mer smäll.
För far var jag aldrig rädd när jag snabbt i trappan skulle vända.
För jag visste alltid när han kom hem, vad som skulle hända.
Varför var jag som barn alltid rädd för min mor?
Är det inte hemma man ska vara trygg, där man bor?
Åh vad jag längtade efter kärlek och hennes famn!
Men där hade jag inget att hämta, ingen trygg hamn.
Jag hoppas Du förstår när tvivlet ansätter min tro.
Det lilla barnet i mig, är rädd att jag ej hos Dig får bo.
Hur skulle Du kunna älska mig, ett hatat barn?
Det har jag svårt att förstå, jag kanske måste bli van.
När jag inte ens fick kärlek av mor och far.
Finns det någon kärlek, har Du till mig nån kvar?
Skilsmässan o Göteborg
Mamma o Pappa ska skiljas, jag o två av mina syskon som var 13 0ch 16 år och mamma flyttar ut till stugan vi har haft, den ligger i Vehall en bit utanför Göteborg. Ja den här jävla stugan, ingen el inget vatten och ett utedss.
Hämta vatten i brunnen och elda i vedspisen.
Har igentligen inte så mycket minnen från den här tiden, jag kommer ihåg min kompis, vi kallar honom för Göran, vi gjorde allt tillsammans. Cyklade, klättrade i berg, bada i havet, hoppade i hö, sprang i skogen o byggde kojor, ja vi hade roligt ihop.
Men det roliga tog snart slut. Jag kommer ihåg att mamma var mycket med mina syskons kompisar, för dom va alltid hos oss.
Jag kommer ihåg att hon hade sex med dom i sovrummet, jag och mina syskon satt i rummet bredvid, det va jättejobbigt att höra hur dom höll på där inne, men ingen sa nåt, jag bara tänkte fy vad äckligt o kan hon bara inte sluta...
Mina syskon tröttnade väl, dom flyttade hem till Pappa i Limmared.
Jag blev kvar....
