Inget varar för evigt.....
Jag blev så glad, den dagen när betyget delades ut, höstterminen i nian. Jag hade fått min första femma!!!! I teckning!!! Så lycklig jag var. Jag kände sån glädje när jag satt på bussen, på väg hem från skolan. Jag skulle visa min mamma, och hade väl en liten förhoppning om att hon kanske.....äntligen skulle tycka att jag kunde någonting i alla fall. Jag hoppar av bussen och nästan springer hem, ivrig att nu.....kanske...... Jag går ut i köket där hon är och sträcker stolt fram mitt betyg och säger:"Titta mamma". Hon tar betyget, stirrar på det en stund, vänder blicken mot mig och jag ser direkt......."Jaha, det är väl det enda du duger till", säger hon med kall röst. Inget mer. Den där femman spelade ingen roll för mig längre. Blev inte värd någonting. Slutbetyget sedan på våren hade den sjunkit ner till en fyra! Tack.
Kan tänka mig hur det kändes....stoltheten för att ha lyckats och känslan av att inte duga....ja vad ska man säga????
