Tillbaka hem?
Jag rymde hemifrån när jag var femton år. Var borta i en vecka. Irrade runt i Göteborg och hamnade så småningom i Trollhättan där jag kontaktade polisen. Dom sade till mig att det fanns en efterlysning, och tyckte jag skulle åka hem igen. "Dina föräldrar är så oroliga". Ja, tänkte jag, det var dom säkert, eller hur? Polisen ringde hem och jag själv satte mig i en taxi och så börjar hemresan. Vilken resa! Ångesten stegrades allt mer ju närmare hemmet vi kom. Ett tag ville jag bara slänga mig ur bilen, ut i natten och dö! Jag var livrädd! Vad skulle hända när jag kom hem??
Skulle dom slå ihjäl mig? Jag kunde ju inte tänka mig att dom kanske skulle bli glada. Det fanns inte i min värld.
Klockan är nästan tre på natten när taxin stannar utanför hemmet. Det lyser endast i hallen. Med en stor knut av skräck närmar jag mig ytterdörren och tvekar innan jag öppnar den. Det är alldeles tyst, alla sover, utom hon. Hon står där i hallen och tittar på mig när jag kommer in. Jag vågar knappt andas. Jag möter hennes blick. Dom är kalla, fulla av hat och förakt. Ingen glädje över att jag är hemma och lever. Ingenting. Blev hon besviken? Det kanske var en önskan hon hade, att jag skulle vara död? "Imorgon är det jag som vill att du söker jobb så långt bort härifrån som möjligt", säger hon. Sedan går hon upp och lägger sig. Inget mer. Ingen lättnad. Inga tecken på saknad. Ingenting. Ja, vad hade jag väntat mig. En kram?!.....Jag kände mig så ensam och utanför.
Det är hemskt och jag kan bara tänka vad hemskt det kändes den gången.....du kämpar på verkligen för att bli en hel människa....en bamse kram åt dig....
