Mental Strid

Nedanför vårat hus där jag växte upp fanns en ung björkskog. Den blev min tillflyktsort hemma när jag var liten. Dit gick jag ofta så fort jag fick tillfälle. Det blev min plats. Drömmarnas plats. Där kunde jag vara för mig själv och jag kände att jag var långt borta ifrån henne. Jag lekte för det mesta själv. Hade ingen hemma att vara med. Här var jag fri, jag hade många "låtsasvänner, jag var en prinsessa. Jag fick luft här och kunde andas. Björkarna gav mig skydd och trygghet. Här kunde jag gömma mig. Jag tänker ibland att visst var det tragiskt, att inte kunna vara trygg i hemmet. Att ständigt vara på helspänn, för jag visste aldrig när nästa smäll kom. Björkar är dom vackraste träd jag vet.