Ondska.
Jag har sett och mött ondska på nära håll. Varje dag under min barndom fick jag uppleva hur ondskan kunde ge uttryck. Varje natt bad jag om att nästa dag få slippa helvetet. men varje ny dag möttes jag åter av ondskans ögon. Bland alla skräckfyllda dagar var dom dagarna värst då ondskan inte talade, utan bara tittade på mig med sina kalla ögon. Det isade en kall skräck av fasa i min kropp. Varje dag kom ondskans fysiska vapen till användning. Ondskan själv gav inga fysiska slag utan amvände sig av en "underhuggare". Ondskan själv tog hand om den psykiska misshandeln. Med kalla, hatiska, hånfulla och nervärderande ögon slog ondskan till. Hon använde sig av hårda ord som träffade varje cell i min kropp som glödande spjut och som sjönk allt längre in så att dom till slut blev ett med cellen. Jag trodde på ondskan. Jag trodde på henne när hon sa hur värdelös jag var.
Skoltiden blev på något sätt en befrielse, fast där fanns också en slags ondska men inte lika stark. Den gav även här uttryck både fysiskt och psykiskt. Men här kunde jag gömma mig.
Men varje dag var jag tvungen att återvända hem, till ondskan hus där den onde själv väntade. Väntade på att få börja sin psykiska misshandel.
Tänk att överleva ondskan
underbart att se dig idag...att du har rest dig...och kunnat bryta ondskan makt och kunnat bli en hel människa igen(så gott det går)...önskar dig en bra och lycklig fortsatt liv...det är du värd....
